Vilka är vi? – Joakim Hjortsberg

Men se, ännu ett kapitel i presentationsrundan och ett nytt ansikte bland alla fokuspunkter! Denna gång är det Joakim Hjortsberg som står längst fram på estraden.

Namn: Joakim Hjortsberg
Bor i: Örebro
Ålder: 48
Fotograferar med: Canon och då gärna med teleobjektiv. Det går inte komma ifrån att deras 70-200 är fantastiskt bra och den bästa fotoinvestering jag gjort så här långt.
Förväntningar på foto-året -16: Efter att tidigare enbart fotograferat på hobbynivå innebär möjligheten att vara en del av Frilansfotograferna ett nytt steg i min fotografiska utveckling. Det ska verkligen bli spännande att försöka ta fotografin ytterligare ett steg. Jag hoppas dessutom att jag bland alla nya ”kollegor” kan hitta nya förebilder och få en del nya tips och trix. Jag skulle också vilja prova på att göra något bildreportage och då allra helst kopplat till sport.
Roligaste/bästa fotoupplevelsen: Då sportfoto är mitt största intresse går det inte komma ifrån att en känslofylld och tempostark SHL-match i en fullsatt Behrn Arena är något extra.
Jobbigaste/tråkigaste fotoupplevelsen: Som tur är har jag ännu inte upplevt några tråkiga händelser vid fotografering. Ett skrämmande ögonblick var dock när en spelare (ingen nämnd och ingen glömd…) gjorde pulver av en klubba bara centimeter från min vänstra arm och min kamera. Hoppas verkligen att han visste vad han gjorde!
Vad driver mig: Jag har alltid gillat att tävla och sedan min egen måttligt framgångsrika idrottskarriär avslutades för mer än 25 år sedan har det inte blivit så mycket av den varan. Just nu drivs jag mycket av att utveckla mig som fotograf vilket blivit en ny form av tävling.
Fotografisk förebild: Peter Holgersson – gillar verkligen hans bilder och hans förmåga att med bilder få ihop hela berättelser.
Detta inspirerar mig: Inspireras mycket av att titta på andras bilder och att försöka översätta det jag tycker är bra till min egen fotografering.
Vad vill du bli bättre på: Då jag trots allt är relativt ”grön” som fotograf finns det inget jag inte kan bli bättre på. Hoppas att jag under året framför allt kan bli bättre på att hitta fler vinklar och variation i bilderna.

Direkt från Hammarbybacken

Igår var vi på plats i Hammarbybacken i Stockholm när Världscupen i skidor kom på besök. Hela världseliten samlades för att köra parallellslalom utför. 

I backen trängdes både den aktiva världseliten och delar av den pensionerade i form av Ingemar Stenmark. Evenemanget lockade en stor publik och var en rejäl utmaning för våra fotografer. Trångt och tight och svåra fotopositioner. Som om inte detta var nog så var det ibland mindre lätt att se backen för all reklam. Visst är reklamen viktig för att överhuvud taget kunna genomföra ett evenemang av denna kalibern, men i ett fotomässigt perspektiv så blir det en utmaning för fotografen. 

Tankar om galan i Globen

I onsdags hade vi två fotografer, Göran Johansson och Peter Werner, på plats på Globengalan. Vi tog ett snack med fotograferna efter evenemanget och bad dem sammanfatta tankar och intryck efter kvällen och berätta lite om densamma.

Friidrott på världsnivå, kvinnor och män som ärligt tävlar. Inga filmningar som i hockey och fotboll, bortförklaringar sällsynta. Men fotografiskt är Globen besvärlig. Fult ljus som absorberas av mattor, golv och den röda färgen. Det är en utmaning att ställa vitbalans, hitta slutartider som fungerar och undvika brus i bilderna.

Peter Werner och jag skulle bevaka arrangemanget. Vi ringde varandra i veckan och träffades sedan vid fyratiden tävlingsdagen, kollade ljus, kamerapositioner, diskuterade vad som var intressantast att bevaka, ställde klockorna i kamerorna. Allt detta hör till om man är mer än en på en arena, eller använder flera olika kameror. Jag hade innerplansackreditiering och Peter fick snurra runt utanför reklamskyltarna. Det försvårade arbetet. Men vi såg ingen byrå med mer än en fotograf på innerplan.

Så till fotograferingen. Det är stressigt på friidrottstävlingar. Flera grenar pågår samtidigt i olika delar av arenan. Det finns inga periodpauser och man missar garanterat många bilder för att man är på ”fel” ställe. Det gäller att varva ner, tro på det man väljer att fotografera, stanna kvar lite längre för att se om något ovanligt inträffar. Som med all idrott gäller det att vara hyggligt påläst. Vilka är de mest intressanta deltagarna? Utan tvekan vore det bra med flera fotografer på innerplan, men det är svårt att få ackreditering, ibland trångt och kan vara riskabelt. På golvet funkar remote bäst på hopp (inga kast i Globen), allra bäst på längdhopp. Bildbyråns fotograf hade i stället några kameror under Globens tak. (Det är skrämmande högt att gå i gungande gångar i Globens tak.) För Peter blev det en utmaning att inte ha innerplansplats. Att röra sig runt arenan är fysiskt bökigt, klättra på infällda läktare, spring i trappor eller att ta sig från ena kortsidan till andra i Globens virrvarr av korridorer. Balansera 1 timme stående med ena foten på en liten trälist och andra på stålbalk med tre kamerahus med  fish-eye, 70-200 och 400 känns i kroppen. Göran och jag pratade ihop oss innan start för att täcka så mycket som möjligt, det händer så mycket samtidigt att det är en klar tillgång att vara två fotografer på plats. Jag kände att jag ägnade mycket tid åt att leta bra positioner och lite för lite tid att ta bilder. Som vanligt en utmaning att få rena bakgrunder utan för mycket skyltar och reklam men också att inte få folk som skymmer motivet då mycket folk är i rörelse på innerplan.

Man strävar efter ögonkontakt med utövaren i bilden, egentligen oavsett sport. Det är svårt i Globen med ljuset rakt uppifrån som ger skarpa svarta ögonhålor. Blixt är självklart förbjudet. Det blir att gå nära, söka positioner där ljuset faller bättre. En annan strävan är att återge det publiken sällan ser. Då blir närhet kopplat till komposition ledord. Hellre närbilder på en medel- eller långdistansare med kontakt än en mållinje på ett sprintlopp. 

Vad är då mest bildmässigt? Vad fyller kraven på att visa det publiken inte ser? I stark konkurrens med stavhopp vinner längdhoppet. Där är det alltid fullt med fotografer, en del ligger ner, andra har remote, stela gubbar och gummor sitter. Det gäller att komma lågt ha snabba slutartider, dra en serie och sedan borsta bort sanden ur håret eller ögonen om man dröjt kvar för länge. Men bilderna underifrån slår ofta det mesta under tävlingen.

Några korta fakta från i går (Göran):

Tävlingen pågick från ca 16.00 – 22.00, en smörgås, en kaffe och Coca Cola i fotorummet.

3 kamerahus, Canon 1Dx, Canon 1Ds, Canon 5DMIII
3 objektiv, 70-200 2,8 IS, 24-105 4,0 IS, 50 mm 1,4. 90 procent av bilderna togs med 70-200. Totalt drygt tusen exponeringar på tre olika kameror.

1/800 sek 2,8 ISO 3200 eller 1/800 sek 4,0 ISO 6400 eller 1/800 sek 1,4 ISO 1250

Två kameror i bärsele, en i band runt halsen. Inget stativ.

Hälsar

Göran & Peter

Vilka är vi? – Christian Flodin

Jo, jag vet. Ni har undrat och funderat. Kanske till och med grubblat. Väntat. Nästan blivit lite frustrerade! ”Men när kommer nästa del i presentationsrundan?”, har jag hört Er ropa för full hals, ivrigt gestikulerande med utslagna armar. Nu är klockan slagen. Nu är det dags. Här kommer Christian Flodin!

Namn: Christian Flodin
Bor i: Trollhättan
Ålder: 25
Fotograferar med: Nikon
Förväntningar på fotoåret -16: Att fota mycket och fortsätta min utveckling mot att bli en bättre fotograf.
Roligaste/bästa fotoupplevelsen: Jag tror inte att min bästa fotoupplevelse har kommit än, men hittills är det nog när jag fotade min första SHL-match.
Jobbigaste/tråkigaste fotoupplevelsen: Jag har inte varit med om så mycket tråkigt, men när jag skulle fotografera en show av Carl-Einar Häckner åt lokaltidningen och när jag kom dit så var det fotoförbud. Det löste sig genom att jag pratade med en av teknikerna och sedan fick sitta längst bak och ta mina bilder.
Vad driver mig: Att se hur mycket jag kan utvecklas och hur bra jag kan bli.
Fotografisk förebild: Försöker att lära mig av många, både fotografer i närområdet och internationella proffs som Joel Marklund och Chase Jarvis.
Detta inspirerar mig: Att få möjlighet att utvecklas genom mitt fotande och träffa människor som jag inte skulle ha träffat annars.
Vad vill du bli bättre på: Allt. Både att bredda mig och utveckla mina spetskvaliteter.

Damhockey

Helgen som gick tillbringade jag i Oskarshamn, närmare bestämt i BE-GE Hockey Center. Till vardags huserar ju det allsvenska laget IK Oskarshamn där men nu var det dags för damhockey för hela slanten när Sverige, Finland, Ryssland och Tyskland gjorde upp om turneringssegern.

Sverige gick genom turneringen utan att tappa poäng. Extra roligt var det att Lisa Johansson (AIK) blev utsedd till bästa forward efter att ha gjort tre mål i matchen mot Finland och ett mål i den avslutande matchen mot Ryssland. Lisa är från Nybro och hockeyfostrad i Nybro Vikings.

I pausen mellan Sverige – Finland bjöds det även på lite konståkning.

//Peter